Dag 03 – Mina föräldrar

Idag är ämnet om mina föräldrar. Vad ska man skriva om dem?

Jag börjar iaf med den äldsta, min pappa!



Min pappa heter Arne Alzén och föddes 2 mars 1944 inne på något sjukhus i Stockholm stad, vilket har jag inte lagt på minnet.

Min pappa är snäll men oerhört klumpig. Han vill alla väl men ibland hoppar det grodor ur munnen. Han är lastbilschaffis uti fingerspetsarna och alltid ska han antingen prata bil eller lastbil när man försöker få till ett samtal. och är min farbror med är det BARA lastbil som pratas.

Sen är han en hejare på att pimpla kaffe. Nu på äldre dagar så har han dragit ner på kaffedrickandet, då går det "bara" 1-2 kannor kaffe före 9 på morgonen.

Pappa är pappa till oss fyra (fem) äldsta barnen, dvs Sara, mig, Daniel, Elin och Tobias som inte finns hos oss.

Jag har en snäll pappa men en trasig pappa, han klagar alltid på att han har ont och lever på piller, mot allt möjligt. Smärtstillande, blodtryckssänkande, vätskedrivande osv. Jag har ingen större koll! Vi brukar skämta om att han har klippkort på vårdcentralen, men självklart är det inget roligt med det.

Han har dock börjat simma så smått nu på slutet. Han har iaf köpt badkort och det är ju en början.

Vad mer kan man säga om min älskade pappa? Jo han är en höjdare på småbarn. Han vet exakt vad man ska göra för att få de sova! Han är stolt som en tupp nu när han faktiskt blivit morfar till bästa Wilda!

Sen har vi mamma! Ann-Helen Johansson föddes 26 april 1961 uppe i Jämtland, säkerligen i Östersund, men det vet jag faktiskt inte säkert utan är bara en hypotes. När hon var 1.5 år gammal dog hennes mamma på köksgolvet (överdos) och det var min morbror på 2.5 år gammal som ringde efter hjälp. Just där och då slutade min mamma att prata.

När mamma var tre år adopterades hon och morbror Kent av mormor Rut och morfar Eric Edström och de bytte snabbt efternamn till Edström.

Mamma hade en tuff uppväxt pga mormor som hela tiden ansett att hon varit utvecklingsstörd och handikappad och allt vad det innebär.

Iaf växte mamma upp och började "hänga" i ett kompisgäng där mina kusiner var med. På så sätt kom hon i kontakt med familjen Alzén. Farbror Börje tvingade henne till skolan, spelade ingen roll hur men till skolan skulle hon. Han kom in i hennes rum när hon vägrade gå till skolan och klädde på henne kläderna och skjutsade henne fram till skoldörren. På så vis gick hon i skolan, hur bra det däremot resulterade i har jag ingen aning om. Det var även här nånstans som mamma och pappa träffade varandra. Har för mig att mamma var 17 och pappa 34.

Mamma fick 7 barn med två olika män. Sara, mig, Daniel, Tobias och Elin med pappa och Linda (som inte finns med oss idag) och Sandra med Olle.

Olle träffade mamma på mammas 34-årsdag i Leksand och där drog hennes relation med honom igång.

Mamma hade problem med alkoholen och i början gick det i vågor. Jag brukar säga som så att polisen hade klippkort hemma hos oss på helgerna i Upplands Väsby! Ja ni kan ju lista ut vad det handlade om, självklart alkohol och sen drog bråken igång.

Ja mamma var alkoholist! men hon var ändå min mamma!

Sista åren tog jag avstånd från mamma för jag orkade inte med att få en massa samtal när hon var full och odräglig. Det slutade med att jag inte svarade när hon ringde..

Men en dag ändrades allt. Sommaren 2008 får vi veta att mamma har lungcancer och har bara året ut kvar att leva. Jag visste inte hur jag skulle må iom vårt förhållande till varandra. Jag hade då inte träffat henne sen morfars begravning ett år tidigare.

27 februari 2009 träffar jag min mamma för sista gången. Jag får en chock! Jag ser inte min runda glada mamma, jag ser en utmärglad, spinkig och "anorektisk" kärring som har fullt sjå att orka gå mellan kök och soffan. Jag får en chock. Jag sätter mig i kökssoffan och gråter. Mamma frågar om jag inte ska sitta i rummet istället. När jag torkar mina tårar så går jag och sätter mig i sängen. Stirrar rakt fram, jag klarar inte av att titta på min mamma. Just där och då förstår jag hur mycket jag faktiskt tycker om henne.

3 juli 2009 somnar hon in! Hon är ensam i tre minuter och under den tiden tar hon sitt sista andetag.

Min värld rasar! Jag har precis varit och fixat mina naglar och har ljudet på i väskan så jag hör när det ringer och ringer.. Men kan ju inte svara eftersom jag är "upptagen" med annat. När jag går från salongen ser jag att det är sara som ringt och jag ringer upp och hon säger "sitter du ner, annars sätt dig ner".. Jag vet vad hon ska säga, jag vet det... "mamma är död! Hon dog tio i nio i morse, sjukhuset ringde mig för en stund sen och berättade". Jag säger bara "nej nej nej" hela tiden nej! Självklart rinner tårarna. Vi gör upp att vi ska åka upp och att jag ska ringa familjen R och berätta att vi inte kunde komma och Sara skulle ringa vår chef i Örebro...

Min mamma fick aldrig bli mormor!

Min mamma gick bort endast 48 år gammal! Hon levde i 11 månader till från beskedet "året ut, dvs fyra månader".. Vi är helt säkra på att det var hennes envishet som gjorde det, som gjorde att hon orkade trotsa sin cancer så länge!

Det var lite om mina föräldrar.

Finns massor att säga när det gäller mamma, men det är mest om våra problem jag har mycket att säga om. Men det som gör att jag mår dåligt är att vi aldrig redde ut våra problem, men jag fick höra att hon älskade mig och jag tror att jag svarade att jag faktiskt tyckte om henne. Daniel svarade när mamma ringde sista gången! och det är jag glad över idag.. Det var på söndagen, söndagen innan hon gick bort...

3 juli 2009 som sagt gick hon bort.. Den dagen kommer alltid stå klar som dagen för mig! Jag kommer aldrig att glömma den mardrömsdagen.