Hoppet

Är det sista som lämnar en. Jo så är det ju. Och nu har jag kommit dit att det sista jag tänker varje kväll är "hoppas att det drar igång inatt" och på morgonen "nej blir runt 20 maj som jag egentligen tror"... 

Jag har så förbaskat ont nu att överleva dagen är en utmaning. Att se kroppen förfalla... Se hur mina ben antar en ny dimension- idag fick jag gropar efter plösen på skorna! Jag samlar vätska... Jag har aldrig haft såhär tidigare. Hade jag känt såhär när jag väntade Wilda hade det inte blivit fler barn! 

Tre veckor kvar till beräknat. Hur ska jag orka med? 

Kommer det goda livet snart?

Jag tycker att det är tufft nu! Två veckor kvar av jobb och sen arbetslös... Eller ja timvikarie som det så vackert heter. Fast kan ju vända det till föräldraledighet med. Jag känner mig slutkörd, trött, ledsen, deppig... 

Det har varit så mycket kring allihopa. Och nu när det snart "lugnar" ner sig så börjar en ny era. 21a ska vi hämta Wildas glasögon. 8 maj ska Willemo opereras och få nya rör. Det längtar vi lite efter eftersom man måste prata så högt så det känns som att man skäller på henne. Snart hör hon igen. 

En månad kvar nu men kom nu! Jag orkar inte. Jag känner mig bara som en lat valross som inte orkar göra nåt. Jag orkar inte ens stå upp längre... Men träna går hur bra som helst... 

Jag vill känna glädjen igen! Jag vill känna lycka! Jag vill inte vara ledsen och nedstämd! Jag orkar inte! 

Det är insidan som räknas...

Min syster fick mig att börja läsa "detarinsidansomraknas" på instagram här förra helgen... 

Och ju fler inlägg jag läst (gått igenom alla), desto mer irriterad och förbannad blir jag. 

Hur 17 kunde mina föräldrar göra någonting sånt mot oss? Varför gjorde de inte mer? Hur kan man tycka att det är "skönt" att bara träffa sina barn var tredje helg? Hur kan man hellre neka sitt barn att komma över när det vill? Hur kan man säga "jag har inte råd"? Varför skaffar min pappa fyra barn (fem med Tobias) och min mamma fem barn (sju med Tobias och Linda) om man inte har råd att ha sina barn några dagar extra nån månad mitt på sommaren? 

Varför gjorde min mamma absolut ingenting? Eller ja, hon hade ju nytt liv med ny man och nytt barn... Pappa försökte till en början men inte senare. När Elin började komma sig till åren så var det bara bra att hon bodde där hon bodde och så kom hon en helg i månaden typ. Hur kan man säga så till sitt eget barn? Varför slutar man vilja att få hem barnen? Varför lägger man sig på latsidan och skiter i allt? 

Sen finns ju vi, de lojala barnen, som kämpar för att få flytta hem. Till vilken nytta? När barnen har två föräldrar som inte vill ha hem de? Jag tycker faktiskt idag att hade mina föräldrar älskat sina barn högre än de älskat sig själva så hade verkligheten sett annorlunda ut... 

Jag fattar inte! Jag älskar mina barn över allt annat! Hur kan man välja bort sina barn? Visst tryter tålamodet ibland och det blir för mycket men jag skulle aldrig  sluta kämpa för mina barn! Mina barn är det absolut bästa som hänt mig! Utan de vore jag ingenting! 

Jag älskar er mina tokungar! Älskade Wilda, Willemo och Wendela! Världen vore ingenting utan er! 

Luften gick ur!

Det sista som lämnar en är hoppet! Men idag försvann det... 

Folk på jobbet säger "du kommer bli kvar", "det känns som att de räknar med att du kommer tillbaka efter din mammaledighet"... Det har gett mig förhoppningar.. Enligt vad jag förstår ska man få besked en månad innan anställningen löper ut... Jag har inte fått några besked... Inte idag heller men de pratade schema, diffläge och liknande och där är jag inte inräknad..

 Så den 27e är jag åter arbetslös och värdelös...