Hoppet

Är det sista som lämnar en. Jo så är det ju. Och nu har jag kommit dit att det sista jag tänker varje kväll är "hoppas att det drar igång inatt" och på morgonen "nej blir runt 20 maj som jag egentligen tror"... 

Jag har så förbaskat ont nu att överleva dagen är en utmaning. Att se kroppen förfalla... Se hur mina ben antar en ny dimension- idag fick jag gropar efter plösen på skorna! Jag samlar vätska... Jag har aldrig haft såhär tidigare. Hade jag känt såhär när jag väntade Wilda hade det inte blivit fler barn! 

Tre veckor kvar till beräknat. Hur ska jag orka med?