Det är insidan som räknas...

Min syster fick mig att börja läsa "detarinsidansomraknas" på instagram här förra helgen... 

Och ju fler inlägg jag läst (gått igenom alla), desto mer irriterad och förbannad blir jag. 

Hur 17 kunde mina föräldrar göra någonting sånt mot oss? Varför gjorde de inte mer? Hur kan man tycka att det är "skönt" att bara träffa sina barn var tredje helg? Hur kan man hellre neka sitt barn att komma över när det vill? Hur kan man säga "jag har inte råd"? Varför skaffar min pappa fyra barn (fem med Tobias) och min mamma fem barn (sju med Tobias och Linda) om man inte har råd att ha sina barn några dagar extra nån månad mitt på sommaren? 

Varför gjorde min mamma absolut ingenting? Eller ja, hon hade ju nytt liv med ny man och nytt barn... Pappa försökte till en början men inte senare. När Elin började komma sig till åren så var det bara bra att hon bodde där hon bodde och så kom hon en helg i månaden typ. Hur kan man säga så till sitt eget barn? Varför slutar man vilja att få hem barnen? Varför lägger man sig på latsidan och skiter i allt? 

Sen finns ju vi, de lojala barnen, som kämpar för att få flytta hem. Till vilken nytta? När barnen har två föräldrar som inte vill ha hem de? Jag tycker faktiskt idag att hade mina föräldrar älskat sina barn högre än de älskat sig själva så hade verkligheten sett annorlunda ut... 

Jag fattar inte! Jag älskar mina barn över allt annat! Hur kan man välja bort sina barn? Visst tryter tålamodet ibland och det blir för mycket men jag skulle aldrig  sluta kämpa för mina barn! Mina barn är det absolut bästa som hänt mig! Utan de vore jag ingenting! 

Jag älskar er mina tokungar! Älskade Wilda, Willemo och Wendela! Världen vore ingenting utan er!