Samtal...

Pratade igår med en gammal jobbarkompis... Vi har inte träffats sen hon fyllde 24 och i år blir hon 26... Hon är höggravid och är beräknad till om 25 dagar. Spännande.. Men varje gång man blir påmind om barn och barnafödelse kommer tankarna.. Tankarna jag försöker undvika, för det skadar bara mig själv.. Även om jag skulle få 10 ungar så kommer det att vara försent.. försent för mina barn att träffa en viss person.. Jag mår dåligt över att jag inte nått något under mina 24 (snart 25) år... Alltså som man kan visa upp.. Ingen utbildning, inget bra jobb osv... Men dessa tankar började florera för ungefär ett år sen.. När beskedet kom... Och mina tankar ökar för varje dag eftersom det blir bara närmare och närmare det oundvikliga samtalet...

Daniel säger hela tiden att jag ska sluta tänka och grubbla och fundera.. Men det är svårt.. Eftersom det är en så stor del... Något som man vill kunna göra.. Först att kunna säga det och sen ringa och berätta vad det blev... Ja ni förstår säkert... Eller bara säga en sån sak som "vi har förlovat oss" eller "vi ska gifta oss".. Även det kommer jag aldrig kunna göra till den personen... Men men, livet blir aldrig som man vill! Och jag tror inte att det kommer att bli det heller...