Ett samtal.

Fick ett samtal.. Ett samtal jag helst undviker..

Alltid blir jag på dåligt humör när jag pratar med den personen.. Alltid måste jag försvara mig över det som sägs.. Hallå, jag gör inget fel! Jag duger precis som jag är, jag har det bra tillsammans med min Daniel...

Visst att jag är ett alkoholistbarn, har en mamma som är döende i lungcancer och har en pappa som är nästintill orörlig pga sin övervikt, men JAG har inte gjort något fel..

Jag har försökt kämpa igenom mig alla motgångar jag stött på... Varför ska den personen då alltid klanka ner på mig? Är det så konstigt då om jag inte vill åka och besöka dem? De har fortfarande inte varit till mig sen jag flyttade från Falun, varken i Väsby eller på Lindegårdsvägen här i Bålsta.. Eller på nya stället...

Jag förstår inte varför man ska se ner på mig.. Jag har ju lyckats... I alla fall någorlunda.. Jag har ett år kvar på min högskoleutbildning, sen är jag ingenjör.. Jag har en sambo som älskar mig och jag älskar honom. Vi ska bilda familj här framöver.... Vi har våra tre katter, jag jobbar röven av mig för att ha råd att göra saker... Jag tränar minst 6 dagar i veckan fast jag mår dåligt över min övervikt..

Jag kämpar.. Jag kämpar för ett drägligt liv.. Även om jag haft en misslyckad uppväxt med "misslyckade" föräldrar... Varför ska jag då bli nerklankad? Jag har alltid kämpat.. Men får jag höra det från den personen? ICKE!

Så sluta ring.. Sluta såra mig... Jag mår dåligt över det...