Mamma ringde igår när jag var ute på promenad, först tänkte jag ignorera att hon ringt, men hon hade pratat in på mobilsvar så lyssnade av det... På mobilsvaret sa hon att jag skulle ringa upp för hon hade något viktigt att säga!
Så jag ringde upp... Där säger hon "Morfar mår jättedåligt, han har cancer på ryggraden och flygs akut till Umeå för operation imorron. Oddsen att han klarar sig är inte höga! Jag hoppas du vill ringa och prata med honom för kanske en sista gång, tror att pappa skulle uppskatta det"... Jag fick numret och ringde upp, fast innan så grät jag i soffan och Daniel försökte trösta mig lite diskret..
Ringde till Morfar strax därefter och han mådde verkligen inte bra.. Tror att han grät lite i telefonen, jag gjorde i alla fall det! Världens bästa Morfar får inte gå bort bara sådär, han måste klara av operationen... Han berättade att det är prostatacancern som har spridit sig och att han varit och strålat prostatan. Nu sitter det en elakartad tumör på en ryggkota längs ryggraden, som upptäcktes genom att han en dag inte klarade av att gå... Jag grät massor i telefonen, men det var så skönt att få prata med honom, för kanske en sista gång! Han sa att han tycker om mig och önskade mig lycka till i framtiden, och jag sa att jag tycker om honom jättemycket och att han ska klara operationen!
Efter jag pratat med morfar satt jag och grät här vid datorn en liten stund, sen ringde jag Mormor. Tänkte att hon skulle uppskatta om man ringde och frågade hur hon tar allt det hela och hur hon mår. Så jag ringde, och vi pratade väldigt länge faktiskt. Hon berättade lite mera om Morfars tumör, att det finns en chans att han klarar det, annars skulle de inte kosta på en sådan operation! Hon berättade även om hur det gick till när hans ben inte klarade att hålla sig upprätta! Morfar hade ramlat för att benen vikit sig, och sen klarade han inte att ta sig upp, då hade han sagt till Mormor "Rut, jag har inga ben kvar!".. Hur ska man kunna tolka en sådan situation! Vi kom överens om att jag ska kolla upp tågtider för att bestämma när jag ska åka upp! Mormor är så ensam där uppe! Det är tråkigt...
Som sagt är det ganska jobbigt just nu... Man vet inte vad man ska säga, man vet inte vad man ska göra... Lizzie var i alla fall en klippa inatt! Hon kom och la sig på kudden (som är hennes sovplats -oftast när jag är ledsen eller mår dåligt) och så la hon tassen i min hand! Är hon inte för mysig? Och i morse kom hon och kröp upp under täcket och la sig och sov en stund! Hon vet då när hon ska komma! Min lilla pärla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar