Misslyckad...

.. Värdelös... Nedstämd... Deprimerad.. Ledsen...

Det är precis så jag känner mig... Jag gråter och blöder näsblod... Trevligt.. Nej, tror inte det... Jag gör som jag alltid gjort, sätter upp en mask... när det är folk omkring en... Tar av den när jag är ensam.. Varför ska det vara så förbannat jobbigt??? Jag vet inte hur länge jag orkar må, känna, vara såhär...

Man blir så förbannat nedvärderad! Varför varför varför ska man alltid vara så misslyckad? Jag fattar inte det... Men är man född i skiten ska man väl tvingas stanna kvar där.. Jag trodde jag var på väg upp den här gången, men nej då! Ja ja... Bara att bita ihop, men det blir bara svårare och svårare..

Jag är så förbannat ledsen, varför är det ingen som ser det? Inte ens Daniel märker det, är jag så förbannat bra på att måla upp ett annat ansikte? Är jag det? Eller är det bara för att jag inte träffar nå folk? För att jag är isolerad? För att jag inte känner nå folk?

Tårarna rinner...