Jag tror att jag börjar gå nedåt igen.. Inte i vikt... Där är det snarare tvärtom, utan i humör, välmående.. Jag har skolan, jag har mina jobb, jag har Daniel och våra katter, jag har vår resa att se fram emot.. Men nej!
Jag är sååå sönderstressad att jag inte vill åka till skolan, jag hinner inte göra det jag måste, jag hinner inte lära mig det jag måste för att klara tentan.. Jag håller snart på att ge upp, eller kanske besöka den berömda väggen...
Sen måste jag hinna göra massa saker inför pappas firande och han uppskattar inte ens det jag ställer upp på utan gnäller.. Gnäller gnäller gnäller... Kan man inte ens få höra ett tack! Eller "vad snällt att du hjälper mig"... Jag ska för i helvete köpa vin för 800 kr till helgen, jag som inte ens dricker vin! vad får man som tack "jag ska ut med ännu mera".. Det är väl ändå inte mitt problem, jag fyller inte år! Sara har bakat 150 bullar och han skäller även på henne!! Jag ska baka massa muffins och inte det heller får man ett tack för...
Hinner inte träna som jag vill när tåget är min nya bostad.. Det enda jag gör är att vara i skolan och åka tåg!! Jag blir bara större och större och mår bara ännu sämre!
Tack för det här årets helvetesbörjan!
Verkar som om vi lever i samma sorts jävliga värld just nu... Själv sitter man just nu sönder gråten över livets alla motgångar. Snart lär det väl vända, eller?
SvaraRaderaVi får hoppas din pappa är tacksam innerst inne för det ni gör. Det andra kan jag bara beklaga, fast det låter så futtigt. Men jag hoppas du förstår vad jag menar. Ses lördag.