När någon går bort brukar man vända de utåtvända taggarna och dra in de och enas... Man brukar gå ihop sig och svetsa sig samman för att ta sig igenom det svåra... Min familj är snarare tvärtom.. Här flyr alla...
Daniel, den mest korkade av mina syskon, han går till Surfittan och söker tröst där.. Hur man kan söka tröst hos någon som varit så elak, som sårat så mycket och bara vill ha en sängvärmare vet jag inte.. Att han dessutom varit otrogen ett flertal ggr mot henne och sen går tillbaka är för mig en annan fråga.. Enda gångerna Daniel duger är när hon inte vill vara själv. Mot sin familj är han avig, han är vresig och sur... Han vill inte hjälpa till med någonting och han går iväg så fort man frågar om hjälp.. Jag frågar honom ingenting för jag förstår mig inte på honom... Jag förstår inte hur man kan vara så korkad, så dum och så tunnelseende... Men det är hans beslut, inte mitt.. de ggrna han varit glad under de här 2 åren som Surfittan varit närvarande är när det tagit slut, när han varit med MB och med 43-åringen... då har jag tyckt om honom... Men framförallt.. Nu när mamma försvunnit så har han försvunnit han med, men åt det negativa hållet...
Elin, systern som inte riktigt känns som en syster, hon var med dagen efter mamma gått bort, men sen.. Ja inte ett ljud.. Jag har fått ett tack-kort från hennes student, men inget annat.. För henne verkar det som att vi "syskon" och pappa inte duger.. Vi tillhör inte samma "klass" som henne..
Sandra, systern som inte får vara vår syster, henne kan man inte säga någonting om.. Jag vet att hon vill träffa oss.. Jag vet att hon tycker om oss, men det är hennes faster som hindrar henne... Sandra skulle ha ringt för 2 veckor sen, inte ett ljud... Tack Pia! Saknar min Sandra-syster! Den Sandra som får vara sig själv och inte behöver tänka på hur hon beter sig... Hon är bara 11, men redan nu måste hon vakta sin tunga...
Sara, som får ta det tunga lasset... Henne kan jag inte säga så mycket om mer än att hon ska ha en eloge som fixat allt kring begravningen! Hon och jag har även pratat en del.. Eller mest sara.. om mamma, om syskonen om allt runt i kring...
Sen är det jag själv, jag har försökt vara delaktig med det som händer, det var jag som fick trolla fram pengarna till begravningen och fixa papper och avsluta en del abonnemang... Jag försöker få vara med, men känns som att jag inte räknas till.. I allt som hänt den här månaden så har man fått höra "hur tar Arne det".. Varför fråga honom? De var ju skilda i 15 år, för oss är det ju faktiskt en mamma som gått bort...
Ja ja.. nu har jag fått skriva av lite känslor.. lite tankar och lite funderingar... Jag känner mig inte så glad, jag grubblar över en del.. Men de grubblerierna får jag delge Daniel, min pojkvän, för han är den som inte opponerar sig!
