Jag har sånt dåligt samvete över att jag inte orkar med mina flickor en hel dag. Mitt humör tryter, deras humör tryter och vi går varandra på nerverna. Onödiga konflikter skapas och jag räknar ner till Daniel kommer hem!
Nu igår slog fogarna till igen så det tär än mer.
Jag vill så gärna vara den där glada (men halvt otåliga) mamman jag är i vanliga fall! Jag vill men jag orkar inte.
Det är ju inte bara att jag är stor utan har ju sammandragningar i varje rörelse. De hindrar mig. Och inte ens barnen vill sitta i knät när de är igång.
Sen har mina flickor blivit pappiga, vilken skräll va? Klart de vill vara med roliga och pigga pappa istället för tråkmamma som inte orkar göra nåt, som är hindrad att hitta på roliga saker.
Det är dubbla känslor över att ha två pappiga tjejer! Jag tror att det är en del av omställningen inför det som komma skall, men samtidigt- det svider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar