Hur ska man tänka?

Himler har slitit av hälsenan... Vi har varit till veterinären nu tisdag, torsdag, fredag, måndag och så imorgon och säkert fredag med. Han. Får nytt gips, han sliter av det... Han äter medicin, han får inte göra något. 

Just nu bor han i en hundbur... För att inte kunna belasta hälsenan... Han vantrivs... Veterinären har tipsat oss om en "stövel"... Men är det värt det? Eller ska man låta honom gå vidare? Ska han få stöveln så måste han ha den i 2-3 mån. Och sliter han av den lär det ta längre tid..

Hur ska man tänka? Vi vet att det är en väldigt komplicerad skada och allt Himler vill är att vara ute och springa... 

Leksandsrundan 2015

Leksandsrundan 130 km - genom 50 vackra byar! Igår gick starten kl 9... Mitt mål var att komma i mål... Jag trodde jag skulle komma sist... Jag kom näst sist! 

Jag hade fixat så jag skulle ha sällskap... Det hade jag... I ca 5 km, resten körde jag själv... Jag satte på Spotify och det kändes bra... Efter 6 mil var batteriet slut i telefon! Då var de två tuffaste rundorna kvar! 

I Torrberg brast det... Jag ramlade... Jag bröt ihop... Inget batteri i telefon... Sen kom "kvasten", dvs sistabilen som ska ha koll på sista person. Då tillät jag mig att stanna i de jobbigaste backarna, sträcka på ryggen och gå tills det planade ut lite och sen cykla vidare... Meter för meter, ryggen gjorde ondare och ondare! Och jag blev mer slut för varje meter som gick. I bergsäng orkade jag inte ens växla med vänster hand, så slut var jag... Benen var förvånansvärt pigga trots allt. Men ryggen var värst, ryggen vänster hand och psyket. 

Jag tog mig i mål men glädjen/lättnaden blev kortvarig! Det kom fram en man och kollade på min cykel "va har du carboncykel" och jag svarade lite lätt "materialet är bra, det är bara motorn det är fel på"... Och han malde på om att man kan ha hur dyra cyklar som helst men tränar man inte så går det inte... Och Daniel senare "nästa år blir det bättre tider"... Idag kom han med "nästa år cyklar du på under 6 timmar"... 

Idag är jag bara... Ledsen... Varför ska allt vara en tävling för? Varför kan jag inte bara få känna att jag gjorde det? Att jag klarade mitt mål? Att jag lyckades... Och framförallt... Jag cyklade utan astmamedicin! 

Jag tog mig igenom 13 mil, jag ramlade omkull och har både skrubbsår och blåmärken, jag har pajat mina växlar (är två drev som rasslar och inte funkar som de ska), jag har repat min fina cykel... Men jag kom i mål... Jag var den enda (som jag såg av startledet) med 20 kg övervikt som gick i mål, de flesta var ju faktiskt tävlingscyklister... Jag sa innan... "Jag har konditionen men jag saknar lårmuskler och framförallt coren"... Och det hade jag rätt i. Och kan man cykla 13 mil utan astmamedicin - då är man faktiskt inte helt urkass, ur form och dålig kondition. 

Hade jag inte ramlat i Torrberg så hade det säkert gått lite fortare men där blev jag knäckt! Men jag gav aldrig upp...

Varför kan jag aldrig få känna känslan att jag lyckades? 

Älskade Himler

Min fina Himler! Vad ska vi göra med dig? Hur ska vi få dig att inte slita av gipset? Hur ska vi få dig att tro på att vi bara vill ditt bästa, att vi vill att du ska bli hel och frisk igen! 

Och ja, Himler har gips för att han slitit av hälsenan på höger framtass, det heter självklart något annat på veterinärspråk... Varit till veterinären i tisdags där de konstaterade det, igår för att byta på såret han har på benet, idag för att han slitit av gipset och nu ikväll slet han av det igen... 

Hjälp på traven!

Jag har länge velat detta, men plånboken säger nej... Nu gör jag det ändå... 

Idag har jag varit på konsultation, kost och träning! Jag känner att jag behöver tips och pepp. Mitt viktmål ligger på 65 kg... Och... Jag vill träna rätt nu när jag ska komma tillbaka! Jag vill detta av hela mitt hjärta! 

Idag var jag som sagt på en konsultation och jag fick höra att jag äter för lite, för få ggr per dag och att jag tränar riktigt hårt! Och att gränsen kan vara hårfin till träna hårt och mycket och "träningsberoende". 

Mitt nuvarande mål är 15 kg till juni och att genomföra Vätternrundan 2016! Och sedan satsa på de sista kilona. 

Jag försöker tänka som så att först amma och sen viktnedgång! (Jag försöker som sagt)... Och då 15 kg på 5-6 mån låter rimligt... Jag lyckades ju med 20 kg förra året! 

Och sen träningen då... Hon sa att vi skulle ta ner mig på ca 50% och träna basövningar och sen öka allt eftersom kroppen läker! 

Helt tillbaka är jag långt ifrån har jag konstaterat sen förra veckan. Har en tyngdkänsla så vågar inte köra på, som hon sa- det är kroppens sätt att säga stopp! 

Mot nya mål, mot ett snyggare år! 

Drive-in bio

Jag och systeryster packade in 4 barn i bilen och for till Älvdalen för att kolla på bio! Älvdalen av alla ställen! 

Det var spännande med bio i bilen. Vi var tidiga, väldigt tidiga men tiden gick fort och vips så var filmen igång! 

Vi placerade två bilstolar i fram med de två stora barnen. Wendela i mitten bak och jag och Sara alternerade bakluckan med baksätet! 

 

På slutet undrade jag om jag verkligen gjort rätt att ta med mig alla fyra. Wilda var iaf den som uppskattade filmen mest. Och popcorn och så lite fika innan bion. Willemo tyckte det var kul i början. Sen gick hon ut ur bilen och fortsatte titta- fortfarande kul men så stod hon på näsan och då ville hon bara åka hem. Wendela håller på att sluta sova på natten. Det resulterade i en glad tjej fram till hon ätit sig mätt på popcorn och sen allmänt rastlös och på slutet ledsen och frustrerad! Men hon höll ut till 19.30 innan hon slog igen de blå! 😄 

Men med facit i hand var det lyckat! Var fyra trötta men glada barn som gärna gick och lade sig när de kom hem! 

Och vilken lycka sen att få komma hem till tre nystädade barnrum! Pappa hade städat medan vi andra var borta! Var längesen jag såg Wilda och Willemo så glada, speciellt Wilda! 

Imorgon är en ny dag och då har vi siktet inställt på lugnet i Falun och massa bad! Mannen ska ta Himler till veterinären så än en gång får Sara rycka ut och assistera! 😃

Älskade juveler!

Jag älskar er mina fina underbara juveler! ❤️❤️ ni är det finaste jag har! ❤️❤️

Inte mer nu...

Jag orkar inte mer nu! Jag vill bara fly, komma bort, få annat att tänka på... Få något att se fram emot som inte innefattar mina fyra juveler, utan något som människan Maria kan se fram emot! 

Just nu längtar jag mig sjuk efter mina två stora juveler! De har varit till Kolmården med bästa moster Sara! Imorgon kommer de hem till Leksand! 

Slutkörd

Jag känner mig trött, sliten och totalt utpumpad på energi! 

Jag tränar mycket, kanske tom. lite för mycket... Jag får ont efteråt så idag har jag haft en vilodag... Och då mår jag dåligt för att jag bara fått ihop 10318 steg på aktivitetsarmbandet... Och jag har sovit! Men jag är fortfarande trött... 

Det är jobbigt nu... Om en månad ska jag göra test för att se om jag har tecken på förlossningsdepression... Det har jag men i vilken grad? Känner ju igen tecknen från hur jag mådde när Wendela kom...

Efterklok

Varför började jag inte plugga förra året? Varför? Varför? Varför? Jag kom ju in då... 

Det lättar!

Wallmo har fyllt en månad och tjejerna har gått på sommarlov! Vi känner nu att första kaosperioden är över, jag börjar komma in i rollen som mamma till fyra barn och barnen har kommit in i att vara storasyster till bebisen.

Wendela har börjat vilja gå på pottan igen! Så nu är hon blöjfri igen dagtid! Nu ska vi bara lära henne att trosor inte är en blöja. Det går ibland men ibland blir det utan trosor och då bara leggings istället. 

Systrarna är så måna om Wallmo och det är roligt att se! De är så fina flickorna! 

Och jag har nu börjat träna igen! Har även dammat av cykeln så det är kul. I år är stora målet leksandsrundan 8 aug! Och kanske en kvällsrunda 4 aug. För att känna lite hur det känns att åka runda! 

Aktivitetsarmband!

Jag beställde ett aktivitetsarmband i förra veckan och i fredags satte jag det på armen och började registrera. 

För att vara en tjockis till fyrabarnsmamma rör jag mig nog rätt ok ändå... Sover gör jag ju som väntat på tok för lite! 

Nästa vecka börjar jag träna igen! 

En fot i himmelen, en fot i helvetet...

Allt är upp och ner just nu! Jag vill men orkar inte.... Jag vill ju bara vara en bra och glad mamma med mycket tålamod men det är så svårt när Wendela gör allt för att bråka. Hur ska jag orka? Jag trivs ju inte ens med att vara föräldraledig. Jag känner mig ensam, uttråkad och ångestfylld. Om det är pga vädret eller för att jag går hemma låter jag vara osagt men jag mår inte tipptopp nu. 

Jag vill bara få känna flow! Och inte enbart kamp!

Vägen tillbaka!

Nu är jag redo. Redo att ta upp fajten med mammakroppen, att hitta tillbaka. 

Nästa vecka ska Daniel jobba så då ska jag rodda fyra barn själv. Då blir det slut på fuskandet och börja på ny kula med strikt lchf. I motionsväg är planen att gå till och från förskolan och köra Olgas bok för nyblivna mammor. 

Jag är slutkörd rent mentalt men kroppen är förvånansvärt pigg och redo att börja träna. Fast jag är självklart inte tillbaka på banan för har ju ont i nedre delen av magen och underredet när jag går för långt och/eller bär för tungt. Promenader och lite "hemmaträning" får duga tom den 14 juni. 15 juni hittar ni mig på gymmet igen! 

I morse hade jag ca 6 kg kvar av gravkilona. Och 12-13 kvar till förra årets form! 

Ingen bra natt...

Ännu sämre morgon... 

Kl 2 kom Willemo till sängen och ville sova hos oss. Hon hade kissat i sängen. Upp och rodda så hon kunde sova hos oss. Passa på att ge Wallmo lite käk då hon har börjat röra på sig. Sen försöka somna om... Lättare sagt än gjort! 02.45 kollade jag sista gången på klockan. 

3.25 kommer Wendela. Frågade om hon ville ha välling (vaknar bara om hon är hungrig). Det ville hon. Försöker få liv i Daniel men när han väl reagerar har hon ledsnat. Jag upp och fixa välling och byta blöja. Under tiden vaknar Wallmo och gallskriker. Vrålhungrig! Daniel blir tvungen att vakna eftersom jag är upptagen med Wendela. 

Ger Wallmo käk och så var det ju det där med att somna om. 4.15 funderade jag på att gå ut och gå. Men låg kvar för när ska jag annars få sova? 

6.20 kommer Wilda och nån s senare kommer Wendela. Daniel går upp efter 7 när Wendelas blöja börjat läcka. Jag ligger kvar men det var ju det där med att sova. De kommer in ett par ggr innan kl 8... Kl 9 ger jag upp och är på ett uselt humör... Blir som vanligt. Jag sover i soffan under kvällen och så kan jag inte somna när vi lägger oss. 

Livet är inte en dans på rosor! 

Inte alldeles lätt!

Jag är fyrbarnsmamma sen en vecka tillbaka... Genomgått en förlossning, kommit hem, vara mamma till fyra, omställningen från höggravid till icke-gravid... Och så dunderförkyld! Jag snorar, hostar, hör inget för har lock i båda öronen, ont i halsen, ont i huvudet... Svårt att andas,..

Det är jobbigt just nu! Det är nog jobbigt ändå med att få ihop alla känslor, kroppens väg tillbaka. Bara det att kolla sig i spegeln, se sig själv i profil och framifrån, ställa sig på vågen, ta fram måttbandet... Och så den här förkylningen! 

Samtidigt är det väldigt roligt med fyra! Fyra underbara tjejer! Det är de som får solen att gå upp!  

Wallmo

Vi har nu kommit överens om ett namn till världens finaste spädis! 

Gina Wallmo Alice Tømmervold kommer hon att heta i fortsättningen och då Wallmo som tilltalsnamn! 

Och se... Mina fina flickor! 

Är de inte fina så säg? 

6 dagar...

På den sjätte dagen ser jag en valross i spegeln... Suck! Och inte många minus visar vågen heller. Hade förväntat mig ca 8 kg iaf men det var ju bara att glömma. 5 kg... Och då vägde Wallmo 4,4 kg. Kul! 

Nu hoppas vi på bättre väder så jag kan börja promenera. Imorgon går vi all in med lchf! 

Hatar att känna den här stressen och pressen mot mig själv. Och ja det är jag som satt upp kraven på mig och det är jag som får ta konsekvenserna av det... Jag vet! Men så svårt att ändra sitt tänk! 

Förlossning nr 4!

Gick och lade mig på kvällen den 12 maj med känslan om att förlossningen inte låg långt borta. Skrev även till syster Sara att jag inte tror att hon behöver stå i jour så länge till. 

Vaknar på natten och konstaterar att nej det ville sig inte den här gången... Morgonen 13 maj vaknar jag med en konstig känsla i kroppen och en sammandragning längre ner i magen. Jag är ganska övertygad om att idag händer det. Ber Daniel byta blöja på Wendela innan han åker till jobbet och så åker han. 

Pratar med Sara vid 6.45 och vi planerar att åka till Borlänge vid 10-tiden. 

7.30 drar det igång. Även nu känns det konstigt, det gör ont men på ett annorlunda sätt. Jag och Wendela hänger framför tvn en stund och tittar på Disney junior. 

Wendela håller koll på sin mamma medan jag börjar packa hennes väska. Vi packar även min väska och jag skickar ett sms till min man att stå ajour till att åka hem. Värkarna är korta (30-40 s) men vassa och täta. 

Daniel ringer hem och vi kommer överens att han ska börja röra sig hemåt. En timme hann han jobba den dagen! 

Jag klockar värkar, fortsätter packa väskorna och även ta fram lite extrakläder till Willemo, hör av mig till Sara och flaggar att jag vill ha en barnvakt hem till oss. 

Jag ringer till förlossningen i Falun och är välkommen in när vi känner oss redo för det. 

Sara kommer hem, Daniel likaså och han springer in i duschen, käkar och gör sig klar. Sen rör vi oss in mot Falun, med värkar varannan minut!

Daniel släpper av mig vid ingången och börjar röra mig in till förlossningen. 

10.31 checkar han in på parkeringen och jag skrivs in. 

En uska tar emot och går och skriver in mig. Hon försvinner och jag tycker att det tar en smärre evighet. 15 min senare kommer både uska och bm och sen börjar det hända saker..

De försöker sätta ctg men den "ramlar ner" och hjärtljuden försvinner- inte så konstigt. Jag får en värk och känner att det knäpper till i ryggen och sen blir det blött- vattnet går. Jag får med mig en sjukhusskjorta, nättrosor och en sån där sexig blöja och går in på toaletten för att byta om. 

Efter omklädningen gör vi ett nytt försök med ctg men går inge vidare, istället sätts en skalpelektrod för att registrera hjärtljuden. Det blir jobbigt och börjar trycka nedåt så bm tycker att vi ska räkna med en snabb förlossning och dags att göra en undersökning. Öppen 8 cm! 

11.10 In i dimman, jag tar lustgasen till hjälp. Sista gången jag kollar på klockan är 11.15 och sen är jag bortkopplad. Jag kommer på mig själv att tänka "det är såhär det var" och jag jämför med "snurre sprätt" och "tom och jerry" när de slår sig och blir knockade. När allt bara snurrar och det är mycket färger- rött gult svart... Svårt att förklara men precis så upplever jag det samtidigt som jag hör nåt i dimman om att jag måste lyssna, att de ska ta lustgasen ifrån mig för jag är för långt borta, jag hör mig själv flåsa... 

Jag känner att jag börjar bli mer klar, ser lamporna i taket och jag har ont. Bebisen är på väg. Bebisens huvud är ute och inväntar nästa värk. Jag vill inte vara med utan vill ha min lustgas men den får jag såklart inte. Värken kommer och ut kommer en bebis kl 11.25! Och hon är så blå och arg! De torkar av henne, Daniel berättar att det är en flicka men jag fastnar bara över att hon är blå. Bm förklarar att hon tycker att hon är jättefin och att vissa barn är lite blåa när de kommer. Jag har alltid tidigare varit påverkad av lustgasen när barnen kommer så har aldrig reflekterat över färgen men nu var jag klar i huvudet. 

Jag får limodersammandragande medel och moderkakan ska ut. Jag tar till lustgasen igen då det är så obehagligt. Sen blöder jag tydligen lite och det visar sig att ett blodkärl som spruckit och måste sys. Daniel tar bebisen från mig och jag tar mer lustgas. Ska de sy och undersöka mig vill jag vara bortkopplad. 

11.45 är allt fixat och jag är åter klar i huvudet. Och jag kan titta på min man med vårt fjärde barn på bröstet! Jag känner sån lycka, sån kärlek! 

Sen får jag ta emot lillflickan igen! Eller liten var hon inte, inte så liten iaf. 

Lilltjejen väger in på 4440 g och mäter 51 cm. 150513 kl 11.25 är hon född! 

Efter en macka, en dusch och rena kläder är det dags att promenera upp till BB! Vi blir kvar i 48 timmar då lilltjejen klassas "tung för tiden" och hamnar i en riskgrupp. 

Bebisen är här och det var sista gången jag nu fött barn, varit med om att få fram mina barn. Nu börjar nästa kapitel- fyrabarnsmamma till fyra underbara flickor! 

Willemos operation

Idag var det dags... Willemo skulle få nya rör insatta i öronen. 

Vi började dagen med gallskrik, Willemos morgonhumör är inte det bästa. 35 min i vild förtvivlan, tårarna sprutade, hon dreglade och vägrade göra någonting. Daniel bar henne till soffan och hon sa bara "Mimmo sover"... Med lite mutor- ipaden i bilen och åka i Wildas stol så kunde vi till slut åka hemifrån på bra humör. 

Vi gjorde som vi brukar, åker upp på avd 45 men där fick vi veta att vi inte alls skulle till en början. Iväg till rätt ställe för inskrivning. Jättetrevlig läkare. Hon frågade om vi märkt någon förändring på sistone när det gäller Willemos hörsel och det har jag gjort. Berättade att för två v sedan rann det nån gulbrun sörja ur höger öra och efter det så hör hon mera. Doktorn kollade öronen och sa att de skulle kolla lite extra när Willemo sov. 

Därefter var det dags att gå ner till avd 45.. Vi fick ett rum och Willemo fick fina kläder på sig, alvedon och näsdroppar. 

Först ut var Willemo så ner på operation och somnade lugnt och fint. 

Doktorn kom ut kort därefter och berättade att på höger öra hade trumhinnan gått hål och mycket vätska hade runnit ur men att det var läkt och Willemo fick rör på båda öronen. Läkaren trodde absolut att Willemo hörde mycket bättre sen två v tillbaka då vänster var full i vätska. 

Jag fick följa med till uppvaket och hon vaknade upp i lugn och ro! 

Efter att vi kommit upp på rummet gick det fort innan Willemo ville ha sina riktiga kläder. Och jättestor skillnad redan på en gång att hon nu hör ännu bättre. 

Två timmar efter att Willemo vaknat ville hon åka hem så det gick vi och frågade om. Inga problem då hon fått i sig ett glas juice, två glassar och både kissat och bajsat efter operation. 

Det var en glad tjej som lämnade Falun idag! Och en riktigt stolt mamma! 

Sammanfattar min sista graviditet!

Snart är tiden som gravid och förlossningar över för sista gången! Vi är klara och det känns så rätt! 

Ska jag sammanfatta denna graviditet, sjunde i ordningen, så har det varit den bästa men även den värsta. Det har varit så jobbigt att bli stor igen, att vågen passerar de gamla tiotalen jag aldrig mer vill uppleva, att cm på kroppen ökar. Idag med åtta dagar till bf har jag samma mått som när jag påbörjade min viktresa nyår 2013/2014 och likaså vågens siffror. Samtidigt har det varit min bästa graviditet där jag bara känt av foglossning, nästan inget illamående eller liknande. Spytt några ggr men då kommit spontant och inget illamående som legat där och pyrt. Att ha foglossning har inte gjort mig någonting då jag känt av det tidigt varje gång. Med Wilda kom det i v 12, med de övriga har det varit med från start. Jag har tränat och ätit typ som innan men vågen har sprungit iväg, tror jag nu står på 15+... Och det ligger och pyr och gör att jag mår dåligt... 

Nu senaste veckorna har jag haft ont i magmuskeln- jag tror på en muskelbristning och det känns så fel att inte kunna vara så behjälplig som jag önskar och vill. Att inte kunna bära sina barn- att inte få in barnvagnen i bilen för att det "brinner" på vänster sida. Det känns som ett nederlag. Men snart är det över. 

Snart är det slut och då börjar nästa epok- att följa våra flickor genom livet i både med- och motgång. 

I höst är planen att sterilisera mig! Jag är klar och känner att det är rätt val... 

Snart är vår fjärde tjej här! Snart är vi en familj på sex! När kommer hon tro? Vad tror du?