Leksandsrundan 2015

Leksandsrundan 130 km - genom 50 vackra byar! Igår gick starten kl 9... Mitt mål var att komma i mål... Jag trodde jag skulle komma sist... Jag kom näst sist! 

Jag hade fixat så jag skulle ha sällskap... Det hade jag... I ca 5 km, resten körde jag själv... Jag satte på Spotify och det kändes bra... Efter 6 mil var batteriet slut i telefon! Då var de två tuffaste rundorna kvar! 

I Torrberg brast det... Jag ramlade... Jag bröt ihop... Inget batteri i telefon... Sen kom "kvasten", dvs sistabilen som ska ha koll på sista person. Då tillät jag mig att stanna i de jobbigaste backarna, sträcka på ryggen och gå tills det planade ut lite och sen cykla vidare... Meter för meter, ryggen gjorde ondare och ondare! Och jag blev mer slut för varje meter som gick. I bergsäng orkade jag inte ens växla med vänster hand, så slut var jag... Benen var förvånansvärt pigga trots allt. Men ryggen var värst, ryggen vänster hand och psyket. 

Jag tog mig i mål men glädjen/lättnaden blev kortvarig! Det kom fram en man och kollade på min cykel "va har du carboncykel" och jag svarade lite lätt "materialet är bra, det är bara motorn det är fel på"... Och han malde på om att man kan ha hur dyra cyklar som helst men tränar man inte så går det inte... Och Daniel senare "nästa år blir det bättre tider"... Idag kom han med "nästa år cyklar du på under 6 timmar"... 

Idag är jag bara... Ledsen... Varför ska allt vara en tävling för? Varför kan jag inte bara få känna att jag gjorde det? Att jag klarade mitt mål? Att jag lyckades... Och framförallt... Jag cyklade utan astmamedicin! 

Jag tog mig igenom 13 mil, jag ramlade omkull och har både skrubbsår och blåmärken, jag har pajat mina växlar (är två drev som rasslar och inte funkar som de ska), jag har repat min fina cykel... Men jag kom i mål... Jag var den enda (som jag såg av startledet) med 20 kg övervikt som gick i mål, de flesta var ju faktiskt tävlingscyklister... Jag sa innan... "Jag har konditionen men jag saknar lårmuskler och framförallt coren"... Och det hade jag rätt i. Och kan man cykla 13 mil utan astmamedicin - då är man faktiskt inte helt urkass, ur form och dålig kondition. 

Hade jag inte ramlat i Torrberg så hade det säkert gått lite fortare men där blev jag knäckt! Men jag gav aldrig upp...

Varför kan jag aldrig få känna känslan att jag lyckades?