Viktångest

Jag mår skit över min del! Är det såhär mitt liv ska se ut? Må skit över hur jag ser ut? 

Det är inte ens roligt att träna... Speglar överallt och obehagligt ljus.. 

Allt är bara så sjukt. Jag är över 30 år och har fortfarande inte fått bukt på min Viktångest, den jag haft sen jag var 11-12 år... 

Tur i oturen att jag väger så mycket att jag nu har ont i knäna! Just det, båda knäna och inte bara vänster som brukar krångla när vågen sprungit iväg! Jaja nu blir det till att promenera! 

Vikt- och kroppskomplex

I 20 år har jag mått dåligt över hur jag ser ut, vad vågen visar, att det korvar sig på magen, dubbelhakan... Nu efter fyra barn är det värre än värst! Men då för att allting hänger. 

Vågen får nästan frispel när jag ställer mig där och får skräckinjagande siffror.

Men! Förra året i juni och juli... Det var första gången under dessa 20 år jag mådde bra, trivdes med livet och var lycklig i mig själv! Och då hade jag en del kg kvar till mitt mål! 

Jag har ett mål... Det är -30 kg från det att vi åkte in till förlossningen i maj. Jag har 25 kvar... Men den här gången ska jag tillåta mig själv att njuta de ggr jag känner att jag mår bra! Nu orkar jag knappt kliva ur sängen... Har ont om motivation, deppig osv. 

Men snart vänder det, det måste det! 

10 år av kärlek!

14 augusti 2005, söndag i Gävle, fotboll på agendan... Där träffades vi! 

14 augusti 2015, fredag i Leksand. Man och hustru, 4 barn- fyra flickor! Mycket kan hända på 10 år! 

Jag överraskade min man med barnledigt, picknick nere vid "vår" strand och avslutade med en bio! Helt i min smak! 

Hur ska man tänka?

Himler har slitit av hälsenan... Vi har varit till veterinären nu tisdag, torsdag, fredag, måndag och så imorgon och säkert fredag med. Han. Får nytt gips, han sliter av det... Han äter medicin, han får inte göra något. 

Just nu bor han i en hundbur... För att inte kunna belasta hälsenan... Han vantrivs... Veterinären har tipsat oss om en "stövel"... Men är det värt det? Eller ska man låta honom gå vidare? Ska han få stöveln så måste han ha den i 2-3 mån. Och sliter han av den lär det ta längre tid..

Hur ska man tänka? Vi vet att det är en väldigt komplicerad skada och allt Himler vill är att vara ute och springa... 

Leksandsrundan 2015

Leksandsrundan 130 km - genom 50 vackra byar! Igår gick starten kl 9... Mitt mål var att komma i mål... Jag trodde jag skulle komma sist... Jag kom näst sist! 

Jag hade fixat så jag skulle ha sällskap... Det hade jag... I ca 5 km, resten körde jag själv... Jag satte på Spotify och det kändes bra... Efter 6 mil var batteriet slut i telefon! Då var de två tuffaste rundorna kvar! 

I Torrberg brast det... Jag ramlade... Jag bröt ihop... Inget batteri i telefon... Sen kom "kvasten", dvs sistabilen som ska ha koll på sista person. Då tillät jag mig att stanna i de jobbigaste backarna, sträcka på ryggen och gå tills det planade ut lite och sen cykla vidare... Meter för meter, ryggen gjorde ondare och ondare! Och jag blev mer slut för varje meter som gick. I bergsäng orkade jag inte ens växla med vänster hand, så slut var jag... Benen var förvånansvärt pigga trots allt. Men ryggen var värst, ryggen vänster hand och psyket. 

Jag tog mig i mål men glädjen/lättnaden blev kortvarig! Det kom fram en man och kollade på min cykel "va har du carboncykel" och jag svarade lite lätt "materialet är bra, det är bara motorn det är fel på"... Och han malde på om att man kan ha hur dyra cyklar som helst men tränar man inte så går det inte... Och Daniel senare "nästa år blir det bättre tider"... Idag kom han med "nästa år cyklar du på under 6 timmar"... 

Idag är jag bara... Ledsen... Varför ska allt vara en tävling för? Varför kan jag inte bara få känna att jag gjorde det? Att jag klarade mitt mål? Att jag lyckades... Och framförallt... Jag cyklade utan astmamedicin! 

Jag tog mig igenom 13 mil, jag ramlade omkull och har både skrubbsår och blåmärken, jag har pajat mina växlar (är två drev som rasslar och inte funkar som de ska), jag har repat min fina cykel... Men jag kom i mål... Jag var den enda (som jag såg av startledet) med 20 kg övervikt som gick i mål, de flesta var ju faktiskt tävlingscyklister... Jag sa innan... "Jag har konditionen men jag saknar lårmuskler och framförallt coren"... Och det hade jag rätt i. Och kan man cykla 13 mil utan astmamedicin - då är man faktiskt inte helt urkass, ur form och dålig kondition. 

Hade jag inte ramlat i Torrberg så hade det säkert gått lite fortare men där blev jag knäckt! Men jag gav aldrig upp...

Varför kan jag aldrig få känna känslan att jag lyckades? 

Älskade Himler

Min fina Himler! Vad ska vi göra med dig? Hur ska vi få dig att inte slita av gipset? Hur ska vi få dig att tro på att vi bara vill ditt bästa, att vi vill att du ska bli hel och frisk igen! 

Och ja, Himler har gips för att han slitit av hälsenan på höger framtass, det heter självklart något annat på veterinärspråk... Varit till veterinären i tisdags där de konstaterade det, igår för att byta på såret han har på benet, idag för att han slitit av gipset och nu ikväll slet han av det igen... 

Hjälp på traven!

Jag har länge velat detta, men plånboken säger nej... Nu gör jag det ändå... 

Idag har jag varit på konsultation, kost och träning! Jag känner att jag behöver tips och pepp. Mitt viktmål ligger på 65 kg... Och... Jag vill träna rätt nu när jag ska komma tillbaka! Jag vill detta av hela mitt hjärta! 

Idag var jag som sagt på en konsultation och jag fick höra att jag äter för lite, för få ggr per dag och att jag tränar riktigt hårt! Och att gränsen kan vara hårfin till träna hårt och mycket och "träningsberoende". 

Mitt nuvarande mål är 15 kg till juni och att genomföra Vätternrundan 2016! Och sedan satsa på de sista kilona. 

Jag försöker tänka som så att först amma och sen viktnedgång! (Jag försöker som sagt)... Och då 15 kg på 5-6 mån låter rimligt... Jag lyckades ju med 20 kg förra året! 

Och sen träningen då... Hon sa att vi skulle ta ner mig på ca 50% och träna basövningar och sen öka allt eftersom kroppen läker! 

Helt tillbaka är jag långt ifrån har jag konstaterat sen förra veckan. Har en tyngdkänsla så vågar inte köra på, som hon sa- det är kroppens sätt att säga stopp! 

Mot nya mål, mot ett snyggare år! 

Drive-in bio

Jag och systeryster packade in 4 barn i bilen och for till Älvdalen för att kolla på bio! Älvdalen av alla ställen! 

Det var spännande med bio i bilen. Vi var tidiga, väldigt tidiga men tiden gick fort och vips så var filmen igång! 

Vi placerade två bilstolar i fram med de två stora barnen. Wendela i mitten bak och jag och Sara alternerade bakluckan med baksätet! 

 

På slutet undrade jag om jag verkligen gjort rätt att ta med mig alla fyra. Wilda var iaf den som uppskattade filmen mest. Och popcorn och så lite fika innan bion. Willemo tyckte det var kul i början. Sen gick hon ut ur bilen och fortsatte titta- fortfarande kul men så stod hon på näsan och då ville hon bara åka hem. Wendela håller på att sluta sova på natten. Det resulterade i en glad tjej fram till hon ätit sig mätt på popcorn och sen allmänt rastlös och på slutet ledsen och frustrerad! Men hon höll ut till 19.30 innan hon slog igen de blå! 😄 

Men med facit i hand var det lyckat! Var fyra trötta men glada barn som gärna gick och lade sig när de kom hem! 

Och vilken lycka sen att få komma hem till tre nystädade barnrum! Pappa hade städat medan vi andra var borta! Var längesen jag såg Wilda och Willemo så glada, speciellt Wilda! 

Imorgon är en ny dag och då har vi siktet inställt på lugnet i Falun och massa bad! Mannen ska ta Himler till veterinären så än en gång får Sara rycka ut och assistera! 😃

Älskade juveler!

Jag älskar er mina fina underbara juveler! ❤️❤️ ni är det finaste jag har! ❤️❤️

Inte mer nu...

Jag orkar inte mer nu! Jag vill bara fly, komma bort, få annat att tänka på... Få något att se fram emot som inte innefattar mina fyra juveler, utan något som människan Maria kan se fram emot! 

Just nu längtar jag mig sjuk efter mina två stora juveler! De har varit till Kolmården med bästa moster Sara! Imorgon kommer de hem till Leksand! 

Slutkörd

Jag känner mig trött, sliten och totalt utpumpad på energi! 

Jag tränar mycket, kanske tom. lite för mycket... Jag får ont efteråt så idag har jag haft en vilodag... Och då mår jag dåligt för att jag bara fått ihop 10318 steg på aktivitetsarmbandet... Och jag har sovit! Men jag är fortfarande trött... 

Det är jobbigt nu... Om en månad ska jag göra test för att se om jag har tecken på förlossningsdepression... Det har jag men i vilken grad? Känner ju igen tecknen från hur jag mådde när Wendela kom...

Efterklok

Varför började jag inte plugga förra året? Varför? Varför? Varför? Jag kom ju in då... 

Det lättar!

Wallmo har fyllt en månad och tjejerna har gått på sommarlov! Vi känner nu att första kaosperioden är över, jag börjar komma in i rollen som mamma till fyra barn och barnen har kommit in i att vara storasyster till bebisen.

Wendela har börjat vilja gå på pottan igen! Så nu är hon blöjfri igen dagtid! Nu ska vi bara lära henne att trosor inte är en blöja. Det går ibland men ibland blir det utan trosor och då bara leggings istället. 

Systrarna är så måna om Wallmo och det är roligt att se! De är så fina flickorna! 

Och jag har nu börjat träna igen! Har även dammat av cykeln så det är kul. I år är stora målet leksandsrundan 8 aug! Och kanske en kvällsrunda 4 aug. För att känna lite hur det känns att åka runda! 

Aktivitetsarmband!

Jag beställde ett aktivitetsarmband i förra veckan och i fredags satte jag det på armen och började registrera. 

För att vara en tjockis till fyrabarnsmamma rör jag mig nog rätt ok ändå... Sover gör jag ju som väntat på tok för lite! 

Nästa vecka börjar jag träna igen! 

En fot i himmelen, en fot i helvetet...

Allt är upp och ner just nu! Jag vill men orkar inte.... Jag vill ju bara vara en bra och glad mamma med mycket tålamod men det är så svårt när Wendela gör allt för att bråka. Hur ska jag orka? Jag trivs ju inte ens med att vara föräldraledig. Jag känner mig ensam, uttråkad och ångestfylld. Om det är pga vädret eller för att jag går hemma låter jag vara osagt men jag mår inte tipptopp nu. 

Jag vill bara få känna flow! Och inte enbart kamp!

Vägen tillbaka!

Nu är jag redo. Redo att ta upp fajten med mammakroppen, att hitta tillbaka. 

Nästa vecka ska Daniel jobba så då ska jag rodda fyra barn själv. Då blir det slut på fuskandet och börja på ny kula med strikt lchf. I motionsväg är planen att gå till och från förskolan och köra Olgas bok för nyblivna mammor. 

Jag är slutkörd rent mentalt men kroppen är förvånansvärt pigg och redo att börja träna. Fast jag är självklart inte tillbaka på banan för har ju ont i nedre delen av magen och underredet när jag går för långt och/eller bär för tungt. Promenader och lite "hemmaträning" får duga tom den 14 juni. 15 juni hittar ni mig på gymmet igen! 

I morse hade jag ca 6 kg kvar av gravkilona. Och 12-13 kvar till förra årets form! 

Ingen bra natt...

Ännu sämre morgon... 

Kl 2 kom Willemo till sängen och ville sova hos oss. Hon hade kissat i sängen. Upp och rodda så hon kunde sova hos oss. Passa på att ge Wallmo lite käk då hon har börjat röra på sig. Sen försöka somna om... Lättare sagt än gjort! 02.45 kollade jag sista gången på klockan. 

3.25 kommer Wendela. Frågade om hon ville ha välling (vaknar bara om hon är hungrig). Det ville hon. Försöker få liv i Daniel men när han väl reagerar har hon ledsnat. Jag upp och fixa välling och byta blöja. Under tiden vaknar Wallmo och gallskriker. Vrålhungrig! Daniel blir tvungen att vakna eftersom jag är upptagen med Wendela. 

Ger Wallmo käk och så var det ju det där med att somna om. 4.15 funderade jag på att gå ut och gå. Men låg kvar för när ska jag annars få sova? 

6.20 kommer Wilda och nån s senare kommer Wendela. Daniel går upp efter 7 när Wendelas blöja börjat läcka. Jag ligger kvar men det var ju det där med att sova. De kommer in ett par ggr innan kl 8... Kl 9 ger jag upp och är på ett uselt humör... Blir som vanligt. Jag sover i soffan under kvällen och så kan jag inte somna när vi lägger oss. 

Livet är inte en dans på rosor! 

Inte alldeles lätt!

Jag är fyrbarnsmamma sen en vecka tillbaka... Genomgått en förlossning, kommit hem, vara mamma till fyra, omställningen från höggravid till icke-gravid... Och så dunderförkyld! Jag snorar, hostar, hör inget för har lock i båda öronen, ont i halsen, ont i huvudet... Svårt att andas,..

Det är jobbigt just nu! Det är nog jobbigt ändå med att få ihop alla känslor, kroppens väg tillbaka. Bara det att kolla sig i spegeln, se sig själv i profil och framifrån, ställa sig på vågen, ta fram måttbandet... Och så den här förkylningen! 

Samtidigt är det väldigt roligt med fyra! Fyra underbara tjejer! Det är de som får solen att gå upp!  

Wallmo

Vi har nu kommit överens om ett namn till världens finaste spädis! 

Gina Wallmo Alice Tømmervold kommer hon att heta i fortsättningen och då Wallmo som tilltalsnamn! 

Och se... Mina fina flickor! 

Är de inte fina så säg? 

6 dagar...

På den sjätte dagen ser jag en valross i spegeln... Suck! Och inte många minus visar vågen heller. Hade förväntat mig ca 8 kg iaf men det var ju bara att glömma. 5 kg... Och då vägde Wallmo 4,4 kg. Kul! 

Nu hoppas vi på bättre väder så jag kan börja promenera. Imorgon går vi all in med lchf! 

Hatar att känna den här stressen och pressen mot mig själv. Och ja det är jag som satt upp kraven på mig och det är jag som får ta konsekvenserna av det... Jag vet! Men så svårt att ändra sitt tänk!