Ibland blir det lite för mycket...

Idag kom brevet med utlåtandet över Wildas språkbrister från logopeden. Det var intressant att läsa men jag hade fått uppfattningen om att hon inte hade så mycket brister som stod! Jag tar åt mig, är det mitt fel för att hon fått syskon tidigt? 

Senare hade jag en dispyt med en vän där vi diskuterade adhd. Hela tiden sa han att det handlade om stress. Wilda har svårt att koncentrera sig, svårt att fokusera, svårt att komma in i saker som kräver eftertänksamhet.. Imorgon ska hon till barnpsykologen för att göra några tester. Förra året hade hon vissa tecken men det handlar inte om någon slags utredning utan vi ville bara få verktyg.. OM något skulle visa sig senare. Det kan ju även vara att hon ligger efter i talet. Nu ska hon iaf dit på lite tester för OM något visar sig så ska skolan få ett utlåtande, så att vi/Wilda får det lugn hon behöver, om det är koncentrationssvårigheter det handlar om. 

Jag vill ju bara hjälpa Wilda. Och när det visar sig hemma att det är svårt att sitta still och de på förskolan tar upp det två år i rad vill jag bara ha något att stå på. 

Jag blir ledsen när folk ifrågasätter hur jag tänker. Allt jag vill är ju att Wilda ska klara skolan utan att vara en odräglig unge som inte kan sitta still! 

Jag vill inte ge henne en stämpel utan bara lite verktyg att jobba med. Det kan ju lika gärna vara åldersbaserat eller liknande... Men det kan ju även vara adhd från sin pappa! 

Jag älskar mina barn! Jag vill inte behöva förklara mig! 😔 jag gör allt för dem! Allt!