Det är insidan som räknas...

Min syster fick mig att börja läsa "detarinsidansomraknas" på instagram här förra helgen... 

Och ju fler inlägg jag läst (gått igenom alla), desto mer irriterad och förbannad blir jag. 

Hur 17 kunde mina föräldrar göra någonting sånt mot oss? Varför gjorde de inte mer? Hur kan man tycka att det är "skönt" att bara träffa sina barn var tredje helg? Hur kan man hellre neka sitt barn att komma över när det vill? Hur kan man säga "jag har inte råd"? Varför skaffar min pappa fyra barn (fem med Tobias) och min mamma fem barn (sju med Tobias och Linda) om man inte har råd att ha sina barn några dagar extra nån månad mitt på sommaren? 

Varför gjorde min mamma absolut ingenting? Eller ja, hon hade ju nytt liv med ny man och nytt barn... Pappa försökte till en början men inte senare. När Elin började komma sig till åren så var det bara bra att hon bodde där hon bodde och så kom hon en helg i månaden typ. Hur kan man säga så till sitt eget barn? Varför slutar man vilja att få hem barnen? Varför lägger man sig på latsidan och skiter i allt? 

Sen finns ju vi, de lojala barnen, som kämpar för att få flytta hem. Till vilken nytta? När barnen har två föräldrar som inte vill ha hem de? Jag tycker faktiskt idag att hade mina föräldrar älskat sina barn högre än de älskat sig själva så hade verkligheten sett annorlunda ut... 

Jag fattar inte! Jag älskar mina barn över allt annat! Hur kan man välja bort sina barn? Visst tryter tålamodet ibland och det blir för mycket men jag skulle aldrig  sluta kämpa för mina barn! Mina barn är det absolut bästa som hänt mig! Utan de vore jag ingenting! 

Jag älskar er mina tokungar! Älskade Wilda, Willemo och Wendela! Världen vore ingenting utan er! 

Luften gick ur!

Det sista som lämnar en är hoppet! Men idag försvann det... 

Folk på jobbet säger "du kommer bli kvar", "det känns som att de räknar med att du kommer tillbaka efter din mammaledighet"... Det har gett mig förhoppningar.. Enligt vad jag förstår ska man få besked en månad innan anställningen löper ut... Jag har inte fått några besked... Inte idag heller men de pratade schema, diffläge och liknande och där är jag inte inräknad..

 Så den 27e är jag åter arbetslös och värdelös... 

Förvärkar känningar- obehag

Ikväll har jag klockat mina känningar i ryggen... Var ca 5-6 st på 30 min. Har nu hållit på i ett par timmar. Tankarna börjar ju gå men än är det lite tidigt så det är nog ingen fara. Ebbar nog ut inatt...nu är det mera domningar i ryggen som kommer och går.

 Samtidigt får man ju en försmak om hur det är.... Det man så fort förtränger alt glömmer. Nu blir det iaf sova... Och se när det försvinner i ryggen.. 

Lilltjejen är iaf lika sjövild som hon brukar! 

Tufft nu!

Jag känner mig klar... Jag känner mig färdig... Jag vill att det ska vara över. Många långa veckor kvar (fast det kanske inte är så)!

Jag vill ha samma känsla som inför förra sommaren... Jag trivdes med mig själv! Och det för första gången. Nu står jag och väger... Står på gränsen till depression. Jag känner själv att det inte var så klokt tänkt... Att behålla... Jag hade ju nyss gått ner i vikt. Det var roligt att vakna på morgonen. Det var roligt att kliva upp! 

Nu önskar jag bara att få sova vidare... Jag sover nästan ingenting på natten. Antingen pga toabesök, eller barnen, eller så står himler och klöser och skriker på altandörren och ska ut, eller tvärtom in... Eller så får jag ingen luft... Eller pga den förbannade nästäppan. Ingenting funkar, inte ens nässpray. Enda gången det känns bra är när jag blödit näsblod (vilket händer 6-7 dagar/vecka)... 

Tänk att bli väckt var tredje timme (förhoppningsvis) för amning och blöjbyte... Min dröm just nu...

Det är inte roligt att träna ens. Men måste. Vill ju komma i "form" snabbare än förra gången och inte börja helt på noll igen... 

Det är lätt att vara efterklok.... 

Tror mycket att jag mår som jag gör för att jag vet att jag blir arbetslös om en månad- tillbaka till ruta 1... 30 år och aldrig haft en fast anställning! Ja jag känner mig misslyckad.. Även om jag har en underbar man och de finaste barn man kunnat önska sig. 

Tror även där att det är stressigt... Wilda med alla logoped-, psykolog-, ögonbesök osv. Sen pressen från BVC att Willemo och Wendela pratar för dåligt, Willemos kraftiga hörselnedsättning (som är orsaken till att talet är efter) och kommande operation. 

Ibland blir det bara för mycket... För många måsten! 

Graviditetspenning

För två veckor sen hände en incident på jobbet och jag fick mig en kraftig tankeställare så nu har jag sökt graviditetspenning. 

Jag kan bara hålla tummarna för att det går igenom då det för tillfället är väldigt otryggt på arbetsplatsen och man trippar lite på tå och bara väntar på att en kraftig incident ska hända. 

Jag vill ju jobba men nu måste jag tänka på lilltjejen och man ska inte behöva vara orolig på sin arbetsplats. Bara att vänta och se på vad beslutet säger, i bästa fall kan jag vara "hemmafru" på heltid inom kort. 

Och det närmar sig till att kunna söka utbildning. Håll tummarna för båda sakerna nu! 

Inte riktigt med!

Jag hänger inte riktigt med! Dagarna, kvällarna och nätterna springer ifrån mig. Jag hänger inte med. Jag hinner inte hänga med och jag orkar inte! 

Jag somnar i tid och otid! Jobba heltid, hinna med barnen, hinna med barnens aktiviteter, hinna med Maria-Daniel-relationen, hinna träna, hinna med huset! Det börjar bli jobbigt. 

Hur 17 hinner ni och orkar ni med dessa 24 timmar varje dygn? 

Lilla fyran!

Det är tydligt att tiden går sakta framåt. Samtidigt som det går väldigt fort. Jag är nu i v 28 och börjar känna mig stressad. 

Samtidigt börjar jag känna mig orolig. Jag mår inte jättebra för tillfället och tyvärr är det inte fysiskt. Det är mest emotionellt. 

Det är så mycket nu att jag inte har riktigt koll på läget. Och är säkert det som gör att jag nu känner som jag gör. 

Annars har jag varit till barnmorskan. Lilltjejen var pigg och alert. Hon hade ett hjärtslag på 148... Mitt hb låg på 112, blodtryck 110/55 och ett blodsocker på 7,5. 

13 veckor kvar så ca 14 tills hon tittar ut. 😃

Morbror ❤️

Älskade morbror Janne!

Vila i frid! Jag kommer sakna dig! 

Vattkoppor!

Wendela har fått vattkoppor! Undra om de andra får det nu... Man kan hoppas!

 

En flicka!

I maj blir vi en familj på 6! Fyra flickor, en mamma och en pappa! 

Absolut oplanerat och tog tid innan vi visste hur vi skulle göra men vi satsar en sista gång! 

Året är snart slut!

Och det har verkligen varit upp och ner. 

Första 5 mån var kul. Gick ner mycket i vikt- började trivas med att vara mig... Efter ett misslyckat Vätternrundan tappade jag motivationen. Jag kände mig misslyckad. Jag klarade inte min utmaning... Och självklart började jag gå upp i vikt igen. 

Hösten har varit tuff med tuffa beslut, svårt att få ihop vardagen, svårt att räcka till. Willemo har visat det tydligast! Gråter när hon lägger sig, börjat kissa i sängen om nätterna och nu sista- matvägrar. 

Och så var det de här med jobbet. Är ju så osäkert att vara visstidsanställd! Och jag mår inte bra av det. Och inte kommer jag hitta ett nytt jobb och kunna bli fast anställd om jag ska börja plugga till hösten, vilket jag hoppas på. 

Nu imorgon ska jag försöka ta tag i lchf-kosten igen. Mina dumma och dåliga tankar är tillbaka. Och försöka komma igång med morgonträningen igen. 

Julen står för dörren och Willemo är med på banan när det gäller att ge napparna till tomten. Lär visa sig vad hon säger på julaftonsnatten! 

Förbannade förkylning!

Över två veckor har jag nu dragits med den här förkylningen! Jag är så less! Så less på att inte få sova om nätterna, så less på att inte röra på mig, så less på den här överjävliga astman... Så less på hostan, ont i halsen, snorandet! 

Skjut mig! 

16 mån och falsk krupp

Idag blir Wendela 16 mån! Underbara unge! 

Wendela har nu varit sjuk i en vecka. Började med feber och orkeslös. Feberfri i fredags men då kom hostan. Jag har sagt krupphosta men min man har tyckt annat. Idag har det varit värre, så pass att Daniel gett henne hostmedicin. Då bestämde jag mig för att vi skulle in till akuten men först avklara bamsegympan. Sara, min syster, tog hand om Wendela på läktaren med en iPad i handen. Sen fixa barnvakt, lämna lite alvedon och Ipren till grannarna och så packa barnens kläder till imorgon. Och så iväg. 

W hostade hela vägen in. 😔 men blev såklart bättre från bilen till ingången på akuten. Kom in snabbt. Och på 40 min hann vi komma in, inhalera två ggr och få kortison. 

Liten fröken blev fröken röj! :) fullt ös! 

Sen hade de skiftbyte så då blev det väntan. Men efter två timmar åkte vi hem med diagnosen falsk krupp. "Ingen snack om saken" enligt läkaren. Recept utskrivet redan innan läkaren kom. 😀

Idag är jag glad och tacksam över hur smidigt och bra det gick på akuten i Falun! 

Haik dam!

Jag har börjat spela hockey igen! 9 år sen sist! Blir inte mycket men hoppas på en dag i veckan iaf! 

I lördags var det match! Gick jättebra fram till skottet före 3-3! Min bästa match! Men skottet före 3-3 sabbade slutspurten... Det träffade olyckligt på låret vid muskelfästet... Gjorde så fruktansvärt ont. Men bet ihop och avslutade matchen. Gjorde ont när jag gick ner på isen och gjorde ännu ondare att komma upp igen. Slutresultatet blev tyvärr tråkiga 3-5 men motade 39 skott. 

Jag har saknat hockeyn men nu är jag tillbaka! 

En veckas semester...

Veckan på Bodrum Imperial i Turkiet börjar närma sig sitt slut! 

Liten semestertripp v 32 2014

Dalporten på väg söderut

Äntligen framme i Rimforsa!

Astrid Lindgrens värld

High Chaparral 

Älgparken söder om Vimmerby

På väg hem! Dalporten! 

14 aug 2005

Var dagen då vi träffades! I Gävle... Innan en djurgårdsmatch...

Nu 9 år senare är du den man jag vill bli gammal med, som jag vill leva livet med (och döden)! Jag älskar dig min man så otroligt! 

Vi har idag ett jättefint hus, tre helt otroligt fantastiska flickor och många extrakilon på både mig och dig! 

Jag är så glad att du är min, att jag är din, att vi är en familj! Du och jag! Vi! 

Jag älskar dig Daniel, min älskade man! 

Tillfreds

Jag måste bli tillfreds med mig själv. Acceptera hur jag ser ut... Acceptera att jag aldrig blev ingenjör trots flera år på högskola... Att jag alltid haft svårt att få vänner... Att jag inte är som andra...

Den här sommaren har jag insett att det inte funkar... Nån gång måste ju även jag må bra! Och tillåta mig må bra... 

Den här sommaren har jag mått väldigt dåligt och som jag gjort alltid när jag mår dåligt stoppar jag fingrarna i halsen, eftersom det "kan" jag... Jag är 30... Jag kan mer än så... Men det är väl som med de som skär sig, det känns bättre efteråt och ja- det gör det... 

Äter sen en tid tillbaka premalex, lyckopiller pga PMDS... De funkar kanon.. Nu mår jag som en prinsessa i 2 veckor, är ett vrak en vecka och halvdant en vecka... Jag längtar till mina "pillerveckor"... 

Fast jag måste ta en sak i taget... Först få veta om jag ska plugga eller jobba i höst! Och så inskolning på dagis... Sen vår resa... Sen ska jag ta tag i mig själv... Hur vet jag inte riktigt... Men det måste gå... 

30 är här

Usch, dagen är här... Dagen då jag fyller 30! 

I lördags åkte jag på en överraskningsfest! Jättekul verkligen...

Blev kidnappad i Borlänge med ögonbindel och öronproppar.. Sen in i bilen... Upp till Tällberg för massage, sen picknick och därefter bubbel. 

Avslutningsvis blev det middag med de närmsta hemma i trädgården! Så roligt, så överraskande och så otippat! 

Tack till er alla!